Vars hopp om framtiden är större än alla våra tilsammans.

Ikväll så såg jag en dokumentär som satte stort intryck i mig. Den handlade om en liten flicka på tre år. Jag ville inte se den först för jag var rädd för att se den lilla flickans ansikte och för detta skäms jag så ofantligt. Historien jag lyssnade på var om Julianna Whetmore, den treåriga hjälten. Om ni prövar att söka på hennes namn kan ni se hennes ansikte, det folk dömmer henne med, det jag skäms för.

Men för varje ord dom sa i dokumentären så glömde man hennes ansikte och man istället hennes insida. Man såg att hon var som vilken annan treåring som helst. Och det var då jag kände skammen träffa mig som en spark mellan benen. Hur kunde jag se något annat än den vackra insida som denna treåring har? Hur kan gud hjälpa mig i mina böner om jag inte kan se det goda i mina medmänniskor? Hur kan han hjälpa mig om jag inte är ärlig emot mig själv?

Men förutom skammen så kände jag en sak till. Rastlöshet. Rastlöshet för att man inte kan hjälpa henne. Något vill jag göra. Men det finns det inte. Tusan också.

Gud hjälp henne i nutid och framtid.

Framtidens ljus

Som flera kanske har märkt har min tro till gud blivit återskapad. Jag blev trött på att se mörkret i allt, trött på att leva i paranoja, trött på att se folks fel, trött på att se lidandet i folks ögon.
Gud iger mig hopp på något bättre, en ljus framtid.

Jag går i mässa sedan två söndagar tillbaka. När jag sitter där bland äldre, sjuka, skadade och alkoholiserade. Men när jag sitter där ser jag något som jag inte hade sett förut i så många människor. Jag ser det som alla dessa har gemensamt, ett hopp om en ljusare framtid. Vardagshjältar som den äldre herren som troligen råkat ut för en stroke och behövde hjälp av en anhörig för att kunna gå fram till altaret för att tända ett ljus, troligen till någon älskad som väntar i himmelen. Men ibland så kan jag känna lite mistro till människor, även i guds hus. Detta fick jag se då en man kom in en halvtimme för sent till mässan och luktade alkohol.

"Vad gör han här"
"Han är troligen bara här för vinet, det är gratis"

Fördömmanden... i guds hus?
Vart är världen påväg *suck*

Godhet har varit på minna tankar ganska länge nu. Jag kan inte dölja faktumet att jag älskar att hjälpa. Att ge en korv till en uteliggare och se hans ansikte lysa av tacksamhet är mera givande för mig än pengar eler matrealistiska saker. All denna lycka för tio kronor? Tio ynkliga kronor?

Även har tankar om minna vänner varit det. Ibland känner jag oro för dessa människor. Speciellt för en.
Martin Stordal.
Han var en av dom första att vara minna kompisar. När jag var liten hade jag nämligen inte många kompisar. Att ha en hand sätter sinna spår i barn förstår ni. Men han såg inte det, inte heller Nylin eller Dennis. Dom var alla annorlunda på sitt sätt och tilsammans blev vi normala. Men martin, han var speciell. Han var en av dom jag såg mest upp till för han vägrade ta skit för att vara annorlunda. En inspirationskälla...

Men åren satte sinna spår i han. Jag vet inte vart det gick fel. Idag mår martin dåligt. Jättedåligt. Det är som hans stjäl är döende. Han tar droger och röker. Han dricker och det går dåligt för han både i skolan och hemma. Men han vill inte erkänna det, han vill visa sig stark. Den dåren, ensamvargen.

Det jag kan skriva på denhär bloggen kan vara en massa snyft för dig Martin, eller så kan jag säga sanningen.
Jag kan inte putta dig igenom mörkret du går igenom eller stoppa det. Det händer alltid tuffa saker för människor Martin. Det jag kan göra för dig Martin är därimot att ha min hand på din axel och hjälpa dig igenom mörkret, om du bara tillåter det. Jag är din vänn och kommer inte sluta vara det för att mörkret försöker sig omsluta dig. Men det är tyvär bara du som kan ta dig ur mörkret.

Jag finns där, glöm inte det.