Ikväll så såg jag en dokumentär som satte stort intryck i mig. Den handlade om en liten flicka på tre år. Jag ville inte se den först för jag var rädd för att se den lilla flickans ansikte och för detta skäms jag så ofantligt. Historien jag lyssnade på var om Julianna Whetmore, den treåriga hjälten. Om ni prövar att söka på hennes namn kan ni se hennes ansikte, det folk dömmer henne med, det jag skäms för.
Men för varje ord dom sa i dokumentären så glömde man hennes ansikte och man istället hennes insida. Man såg att hon var som vilken annan treåring som helst. Och det var då jag kände skammen träffa mig som en spark mellan benen. Hur kunde jag se något annat än den vackra insida som denna treåring har? Hur kan gud hjälpa mig i mina böner om jag inte kan se det goda i mina medmänniskor? Hur kan han hjälpa mig om jag inte är ärlig emot mig själv?
Men förutom skammen så kände jag en sak till. Rastlöshet. Rastlöshet för att man inte kan hjälpa henne. Något vill jag göra. Men det finns det inte. Tusan också.
Gud hjälp henne i nutid och framtid.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
4 comments:
Alltså Johan, jag respekterar din världssyn och tro men när du hela tiden blandar in "Gud" i allt du skriver så kan jag inte annat än att allvarligt talat bli rädd.
Hur man kan sätta hela sin tilltro till och låta en bok styra ens liv, kan tilläggas en bok vilken till åtminstone stora delar är nedtecknad under påverkan av dåtidens hallucigena rökelse och vilken dessutom vittnar om en.. otäck kvinnosyn.
En gång så hade Religioner ett syfte, ett sätt att förklara det okända, men det behövs som du vet inte i samma utsträckning längre.
Tro på högre makter, visst om man känner ett behov av det, men en skrift nedtecknad för vad? 2000 år sedan?
Och jag kommer osökt att tänka på hur bra Coca Carola har sammanfattat det hela:
"Jag tror inte på sägner och jag tror inte på skrock
Och jag tror inte på nån jävla religion och gudar
Eller något annat väsen som kan styra våra liv
Det enda som det medför är krig"
"Ja vi skapar ingen värld av att be
Det räcker inte att knäppa sina händer
För man måste öppna sina ögon för att se
Vad som händer i guds alla länder"
'nough said.
Och för att återgå till ditt faktiska inlägg, så där håller jag iaf med dig man bör inte döma endast av "utsidan" även om det är jävligt enkelt..
Som någon smart människa en gång sa,
"Praying: How to do absolutely nothing and still think your helping!" ^^
Hejsan Ahlberg.
Jag blev länkad till din blogg här eftersom folk är oroliga för din mentala hälsa.
Det jag vill säga till dig är helt enkelt bara att jag tycker att din misstro till Gud är sorlig. Det är uppenbart att du missbrukar guds namn för att kränka honom. Jag hoppas inte att du gör honom alltför irriterad, annars kan det gå illa för de stackars barnen i Iraq. Inte för att han vill hindra dig från att göra honom irriterad, eftersom överbefolkningen i Kina är en börda han lätt skulle vilja få en anledning till att bli av med.
Något som jag tror på (se där, inte bara Johan tror på något) är en god tanke och värt att täkna på. Gud må fortfarande vara ett universiellt begrepp synonymt med hopp, men kan det vara så att den typen av hopp kanske inte längre funkar för så värst många idag? Problemen kan ses att bli allt fler, allt mer komplexa och allt mindre primitiva. Folk är inte längre ute efter sådana hjältar som verkar alltför långt bort från en själv för att kunna skänka en den ro man behöver.
Hjältarna enligt min mening kommer att vara några av oss människor, alltså de icke-fanatiska som inte ägnar hela deras liv åt att övertala världen om att världen själv är på ett visst sätt när den är på flera sätt, de som FÖRSTÅR, värderar långsiktighet och kortsiktighet lika och genom det våga använda sin egen hjärna för att analysera något och dra intressanta slutsatser utan att följa mönster som alla andra gör om man inte ser någon fördel med det, löser emotionella urspårningar, är praktiska och konkreta men ändå inte ser världen som platt pannkaka, de trevliga och trots sin perfektion är öppensinniga, lär sig, och kan se upp till någon och kämpa för att kunna ställa sig precis intill denne person.
Framförallt värderar jag de som faktiskt SER (i metaforisk bemärkelse). Inte bara ser det de själva vill se, men även anstränger sig för att se det de själva inte vill se. Dessa människors världsbild kan man inte förstöra, trots deras öppenhet och vilja att lära sig. För de har inte en världssyn, de har flera.
Döm inte folk för att de inte ser det du inte heller ser utan att själv märka att du inte ser det heller. Gör inte ditt liv miserabelt genom att säga att ditt liv var skit innan du började tro och att det genom din passivitet är lika skit bara att "den här gången" är det med en gud på toppen för att bedöva smärtan. Vill du vara en hjälte? Var isåfall det, men ta inte guds plats för han klarar sig rätt bra tycker jag. De handlingar du utför har du dig själv att tacka för. Men om du envisas med att missbruka den rätten att vara passiv och skylla allt på en gud, så var medveten om att rättigheter medför skyldigheter.
Jag kan inte annat än att hålla med folk. Med bara två blogginlägg har du gått från trevlig ung pojke till fanatiskt religös. Du vrider verkligen in "Gud" i precis allt. Det är faktiskt lite obehagligt.
Det är inget fel i att tro på något högre, men fäst dig inte alltför mycket vid saker som människor hittat på. Bli inte "Kristen", bli "Troende".
Just nu låter du ärligt talat mest skenhelig.
Post a Comment